I mardrömmen slår jag henne. För att hon är elak och orättvis. Och för att hon inte lägger av. Jag slår med knogarna, hårt mot ansiktet och käken och vet när slaget är gjort att jag kan vänta hämnd.
Jag slår, igen, i ögonblicket av flykt och undanmanöver. Jag slår med knuten hand och träffar med loven i bakhuvudet. Hon är så jävla elak.
Jag klarar inte av att parera hennes iskalla ord. Hennes varje avsikt är att kontrollera mina val.
Jag slår henne hårt av djupt hat, tillfälligt hat, men innerligt. Och djupt. Och sparkar henne när hon faller, sparkar på armarna och tänker att de nog går av. Jag hoppas att de går av.
Jag sparkar henne i höften och längre up i sidan flera gånger, och så hårt att det gör jävligt ont i min vrist. Så hårt att det bränner över smalbenet.
Ändå väljer hatet att jag ska fortsätta slå henne.
